I december 1913 etablerade Svenska missionen i Kina en missionsstation i Pucheng. Men redan 1896 hade platsen besökts av SMK:s missionärer och Pucheng hade blivit en så kallad utstation till församlingen i Dali. Det är intressant att följa utvecklingen av arbetet genom gamla årsberättelser och tidskrifter. Sinims Land som utgavs under nästan hundra år, 1896-1991, är en guldgruva att ösa ur. Det står klart att missionärerna tillsammans med kinesiska medarbetare inte stod inför någon lätt uppgift. Krig, naturkatastrofer, misstänksamhet mot västerlandet, allt bidrog till att försvåra missionsarbetet. 

I ett av numren av Sinims land år 1914 berättas att Hugo och Marie Linder flyttade till Pucheng från Dali under slutet av oktober. Några månader senare kom också Anna Rosenius och Ingeborg Ackzel.

Dessa var alltså pionjärerna i Pucheng i den bemärkelsen att de stadigvarande bodde på platsen. De rapporterade vid denna tid om att människor från skilda samhällsklasser besökte gudstjänsterna och att mottagligheten för deras budskap var ganska stor. De berättade vidare om kvinnoverksamhet genom husbesök och om bibelklasser och om en söndagsskola med femtio barn. De öppnade också en medicinsk klinik då Hugo Linder var sjukvårdskunnig. Ett femtiotal patienter behandlades under årets sista månader. Till församlingens opieasyl vågade sig inte någon missbrukare, men nio personer sändes till kliniken på utposten Huazhou.

Rapportering i Sinims land gällande 1914 visar på att 23 personer förenats med församlingen genom dop. På utposterna Baishui, Xiaoyi och Huazhou var evangelister utposterade. Opieasylverksamhet bedrevs detta år i Xiaoyi. På kliniken i Pucheng behandlades 250 fall varav 15 kirurgiskt. Två större konferenser hölls samt flera bibelkurser. Det totala antalet medlemmar uppgick nu till 92 personer Missionärerna avslutade sin rapportering detta år om det stora behovet av skolor för både pojkar och flickor. Efter hand bosatte sig fler missionärer på missionsstationen bl.a. Olga och Nils Styrelius, Hanna Wang och familjen Ershammar.

Olga Styrelius rapporterar i Sinims land 28 maj 1930 om stormöten och dopförrättning. Under konferensdagarna rymde kapellet i Pucheng inte alla deltagarna utan skollokalerna fick också användas. Nio personer döptes, varav sex kvinnor och tre män. Fyra av dopkandidaterna var elever på den flickskola som församlingen drev. Det fanns ytterligare omkring 45 dopkandidater men missionärerna menade att dessa gott kunde vänta för att få tid att växa i tron före dopet. Olga skriver också om tre missionärer: Ester Berg, Robert Bergling och Karin Andersson som alla avled inom sju veckors tid. Deras död skapade stor förstämning bland missionärskamraterna. Vi ser vidare genom rapporteringen detta år att församlingen nu driver skola för både pojkar och flickor.

Tio år senare, 1940, upplever församlingen något av en karismatisk väckelse. Bibelkvinnorna Wei och Liu berättar om hur Gud verkar i distriktet. På utposten Huaxian är en kvinna, före detta hängiven buddist, på ett särskilt sätt ett Guds redskap. Här finns också en kristen läkare som samlar stora åhörarskaror. Det uppseendeväckande är att många upplever helande från svåra sjukdomar och att många blir befriade från mångåriga beroenden av opium. På en annan utpost, Xiaoyi, berättar församlingsäldsten Zhang strålande att åhörarskaran växer och att: “Guds Ande verkar läkedom åt sjuka genom trons bön”. Vid denna tid härjar kriget i trakten och de sedvanliga tältkampanjerna har ställts in. Men orostiderna bidrar säkert till att många söker trygghet i den kristna tron.

Hanna och Selfrid Ershammar kom till Kina 1933 respektive 1934. De arbetade en längre tid i staden Yishi (nu Linyi) men kom under slutet av missionärsepoken till Pucheng. Selfrid rapporterar följande från staden i början av 1947:

“Pucheng är en medelstor stad på omkring 30 000 invånare och ligger i norra delen av en rätt stor slätt. ..Vi bor nu i det hus som Linders byggt och bott i. Det är som bekant bombat av japanerna, så att ungefär en tredjedel av huset är bortslitet. Resten trivs vi gott i. Förra perioden fick vi en viss vana att bo i bombhärjat hus, så vi plågas ej längre av mardrömmar över detta./…/ Barnen trivdes inte alls här i början, De ville bara “hem till Duvbo”. Orsaker: dålig mat, inga leksaker, alltför nyfikna kineser. /…/ Det är folkvandring hit varje dag, man vill se “yangwa” – de utländska barnen.

Vad sedan läget bland församlingarna inom detta distrikt beträffar, lämnar detta mycket övrigt att önska. Jag undrar, om ej missionens vänner fått höra så mycket om de ljusa sidorna, att de börjat tro att församlingarna här kommit bra nära idealet. Men även skuggsidan behöver tas fram fört att uppfattningen skall bli riktig och sann och förbönen saklig och verkningsfull. /…/ Verkligt dugliga och ansvarmedvetna ledare är det ont om. Man har i allmänhet ännu ej insett plikten och välsignelsen av att ge församlingsledarna ett drägligt underhåll. /…/ Män med ledaregenskaper och med familjer att försörja tvingas ofta att söka sig andra uppgifter utanför den kristna församlingen. Det är lätt att mena att sådana svikit, men man har ej prövat att leva i samma villkor som de. Tillsammans underhåller alla församlingarna i detta distrikt tre arbetare. Pucheng stads församling en halv och de övriga utstationerna två och en halv. Detta är ej mycket det måste erkännas.

Gud vare tack, många glädjande faktorer finns det också att förtälja om. Folket är i regel villigt att lyssna till förkunnelsen; på ett sätt känns det ganska öppet, och många är allvarliga sökare. Till synes obegränsade möjligheter finns just nu att predika evangelium, om blott det funnes arbetare nog. Inom församlingen här i Pucheng stad känns det gott och trivsamt. Vårt mottagande här gladde oss mycket och lovar gott för framtida förtroendefullt samarbete. Till söndagsmötena kommer vanligen bortåt hundra personer och de dagliga kvällsbönemötena samlar och åtskilliga. /…/ Just denna vecka efter kinesiska nyåret går många av de troende och de ledande ut för att predika för de utomstående. I år ägnar man sig åt själva staden. Man delar upp sig i flera små grupper, som sedan här och var i staden samlar skarar av lyssnare omkring sig. Igår kväll hade vi första kvällsmötet i kapellet för hedningar. Redan innan kapellklockan ringt, var kapellet fullt! Minst fyrahundra personer hade infunnit sig”.

 Selfrid Ershammar slutar sitt reportage med att berätta att det politiska läget är spänt. Tjugo mil norr om Pucheng pågår fullt inbördeskrig mellan nationalister och kommunister. Missionsepoken i Pucheng går nu mot sitt slut. 

Efter det att missionärerna flydde från staden några månader senare hölls under en kort tid kontakt genom den tidigare rektorn för Folkes Bibelinstitut. Denna skola hade varit placerat i Dali endast fem mil från Pucheng. Institutet flyttades till västra Kina undan frontlinjen 1948. Rektorn Wang Desheng stannade dock kvar av ansvar för församlingarna. Han skriver till missionärerna 29 december 1948:

“Vår synod går nu igenom en svår tid, men det är inte hopplöst svårt, det är svårt till en tid, det svåra har en övergång. Vad vi inte förstå, det förstår Herren, och han kan görs så att församlingarna i de 38 domsagorna åter bli förenade och han kan göra så att missionärerna, som nu äro i västra Kina och i hemlandet, på en gång kunna återvända till arbetsfältet. /…/ Under den bistra och rytande nordanvind, som nu råder, se vi, att den kristna kyrkans rötter sakta men säkert växa på djupet. Detta är att få skörda där till synes all skörd är utesluten”.

Han avslutar sitt mycket gripande brev med följande hälsning:

“Hälsa varmt alla missionärerna i hemlandet. Särskilt hälsas Olga Styrelius, Hugo Linder och Hanna Wang. Det är som sagt precis ett år idag sen Elna Lenell led martyrdöden. Om hennes släktingar träffas, så hälsa dem från oss och säg, att vi i Synoden hålla hennes minne i ära! Fridshälsningar till alla! Bed för oss! Wang Te-sheng”.