En vecka på bibelskolan i Pucheng
Rummet är fullt av människor, nästan 200, unga och gamla, kvinnor och män. Alla är medlemmar i den kristna församlingen i staden. Många är bönder, några brukar predika i kyrkan, men få är utbildade pastorer. 

Vår uppgift är att tala om att växa i tro. Vi har fyra viktiga hjälpmedel i församlingarna: predikan, undervisning, själavård och bön. Vi bad dem att själva tänka efter och samtala i grupper om temat. Efter en stund kom frågor som: Hur kan man få en församling att växa, blomstra? Vem ska man vända sig till när man har problem?

Vi tror att vi människor är ganska lika då det gäller vad som händer inne i oss, t.ex. vad som gör oss rädda och ledsna eller trygga och glada. Sedan är det mycket annat, t.ex. kultur och församling som styr hur vi uttrycker detta. Därför är det viktigt att kursdeltagarna får dela sina tankar med varandra och inte bara lyssna till oss. De bär själva inom sig det som kan få församlingen att blomstra.

Vårt huvudsakliga uppdrag var att undervisa om själavård. Själavård handlar ju om våra liv och vår tro. Både på ett personligt plan och gemensamt inom församlingen.

Vi valde att börja tala om vad vi hör i bibeltexter och predikan och vad vi lär oss i undervisning. Det här är något vi får ta emot. Vi kan välja att ta det till oss i våra hjärtan. Paulus säger att ”tron kommer av det hörda” i Rom. 10:18. Varje morgon bad vi en deltagare läsa en bibelberättelse högt. Alla fick stänga sina ögon och öppna sina öron. Var och en lyssnade och gjorde några minnesanteckningar. Sedan berättade de för varandra i smågrupper vad de hört. I början lät det lite trevande, men snart kom sorlet igång i hela salen. Och så fick alla höra några röster från grupperna.

På samma sätt fick de berätta för varandra om vad de hört och lärt sig från ett undervisningspass. Mot slutet av veckan fick vi reaktion på detta arbetssätt. ”Vi har talat i grupper – det har vi aldrig gjort tidigare.” Inlärning och bearbetning hör ihop. Man lär sig mer och får större behållning, om man både lyssnar och själv talar. I grupperna fick alla både lyssna till varandra och själva berätta vad de hört och lärt.

Trots att de inte alls var vana vid detta sätt att arbeta blev det allt intensivare samtal i grupperna under veckan. En reaktion på detta: ”Man lär sig i predikan, men det är svårt att få det praktiskt i livet, för vi pratar inte om det.” Men nu fick de göra det! Det allt högre surret i rummet var ljuv musik för våra öron. Det var liv i rummet.

   

Genom bibelläsning, predikan och undervisning tar vi emot något. Men det behöver vi sedan bearbeta. I ett bibelsamtal om vandringen till Emmaus, Luk. 24, hörde vi hur lärjungarna fick berätta om sin förvirring och besvikelse för en lyssnare, Jesus. Jesus visste ju vad som hänt, men nu fick lärjungarna berätta om hur de själva upplevde det. Det är en viktig del av själavården – att få berätta med egna ord om sitt liv och sin tro.

Att växa i tro genom att höra och berätta
Genom bibel, predikan och undervisning får vi andlig ”mat” att ta till oss. Vi väljer att ta det till vår innersta, till vårt hjärta. Men det behövs fler steg för att växa i tro. Det gäller att leva ut den tro vi får ta emot. Det är här själavården kommer in. Det är viktigt att få berätta om sin tro, ”Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning” (Rom. 10:10). Det är betydelsefullt att få berätta både om glädje och om bekymmer. Eller som någon uttryckte det: ”Att lösa vardagsproblem har betydelse för tron. Det kan bli till hjälp både hemma och i församlingen.”

Den största delen av våra seminarier handlar om hur själavård kan utövas. Den som har ett bekymmer behöver få berätta. Det händer något då man berättar för någon man har förtroende för och som vill lyssna. Då kan vi växa i vår tro.

Själasörjarens uppgift är i första hand att lyssna. Och visa att han hör på, kanske ställa frågor, visa på olika sätt att se på livet och tron. Och under samtalet sker något. Vi får räkna med att Gud är med i samtalet. Vi har löftet att ”där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem” (Matt 18:20). Gud finns också med i rummet.

De få pastorerna har stor arbetsbörda med ledaransvar över många kyrkor och utposter. Därför blir det naturligt att söka någon annan kristen man har förtroende för, om man vill dela det som finns i ens innersta. Erfarenheterna i livet kan ha lett till tvivel, inre sår, rädsla, skuld och skam – allt som stoppar den andliga växten. Att få berätta om det svåra i en trygg relation kan skapa klarhet och befria. Att få förbön och kanske höra förlåtelsens ord kan frigöra en tro som växer.

När alla surrat om detta kom reaktioner som dessa: ”Vi har lärt oss mycket om själavård genom samtalet i små grupper, det har givit oss stor inspiration.”, ”Själavården är en del av arbetet i församlingen.”, ”Vi ska lita på den helige Ande och ta emot det som kommer i ett samtal.”

Det goda lyssnandet
Varje morgon började med bön. Sedan lyssnade vi till en bibeltext, och vi valde texter som hade att göra med själavård.

Hela den sista dagen ägnade vi åt goda råd till den som vill lyssna själavårdande. I själavården får den kristne en medvandrare som vill ge utrymme för både berättaren och för Gud. Till sist handlar det om den enskildes egen relation till Gud. I församlingen kan vi dela insikter och erfarenheter, men var och en har ansvar för sitt liv, att stötta varandra, att dela sorg och glädje, motgång och framgång, att hjälpa varandra att växa i tro. Ensam är inte stark, men tillsammans kan vi få styrka.

Vi var många tillsammans i det stora rummet. Alla fick chans att prata med några. Det här var några röster från deltagarna: ”Det här är praktiskt – och fördjupande.”, ”Tron handlar inte om lagar utan om att älska Gud och människor.”, ”När man är förtvivlad kan Gud komma och förnya. Gud vill läka oss så att vi kan hjälpa andra.”, ”Man måste ha självbehärskning – vara öppen, inte klandra, inte tala om egna problem.”

En förutsättning för att dessa seminarier alls kunde fungera var att deltagarna fick höra allt på sitt eget språk. Annelie Sköld tolkade oss till mandarin – då kunde vi tre från landet långt där borta, Sverige, komma nära deltagarna i Pucheng i Kina. I den världsvida kyrkan hör vi samman och kan trots olika kulturer och språk ändå dela viktiga insikter – det hjälper oss att växa i tro.

---

Sedan dess har den månadslånga bibelskolan i Pucheng 2010, 2011 och 2012 fått själavårdsundervisning för nya stora grupper av församlingsmedlemmar från det omgivande området. Det var en gång del av den gamla kinamissionens fält. Flera av kyrkorna ligger på platser, där det för 100 år sedan bodde svenska missionärer, vilka också höll bibelkurser för “predikande bröder och mogna kristna”.

   

Undervisningen har gått till på liknande sätt som 2008 med mycket samtal i smågrupper kring vad deltagarna hört. Alltid har det skett med stor frimodighet kompletterat med små lappar och brev om personliga frågor.

2010, 2011, 2012 och 2015 har liknande undervisning också skett vid en etablerad 2-årig bibelskola i en stor stad i provinsen Henan.

  

Några reflektioner från deltagarna: Den äldre, erfarna ledaren säger att hon har fått redskap för att bättre kunna utöva själavård. En annan deltagare berättar: “Vi är så vana vid Bibeln att vi omedvetet talar om den istället för att lyssna till den som har problem”. 

De flesta studenter är unga. Nästan alla kommer från fattiga bondbyar där det finns få möjligheter till vidare studier. Fokus ligger på undervisning i och om bibel, men eleverna lär sig också användning av datorer, svetsning, odling, trädplantering, musik, matlagning mm. De för med sig ny kunskap till den plats där de kommer att bo och kan också försörja sig.

Bibelskolans mål är att ge eleverna:
“Teologisk kurs – att tjäna livet”
“Teknisk kurs – att tjäna folket”

De här bibelskoleleverna har ännu inte lika mycket erfarenhet som de församlingsledare vi mött på andra platser, men gensvaret är stort och entusiastiskt. De betonar också att de aldrig tidigare arbetat i grupper eller så öppet talat med andra om sin tro och sina frågor.

  

Några av bibelskolestudenterna har fått sin utbildning bekostad av en svensk församlings kollekter förmedlat via EÖM. 

2010, 2011, 2012 och 2015 har endagssamlingar med samma tema hållits i flera församlingar på platser inom fältet för Svenska Missionen i Kina, församlingar som EÖM idag har kontakter med.

2015 fick också en kristen besöksgrupp på ett äldreboende/sjukhem i Shanghai del av undervisningen och de såg hur användbara kunskaperna är i deras kontakt med patienterna.